Transcription

• Susanna Lewenhaupt

  Kapitel 23. Inferno. Innan det där med Jupiter hände hade Io bara stått efter Venus när det gällde frågan om vilken himlakropp som var solsystemets bästa imitation av helvetet. Och nu när Lucifer hade trissat upp Ios yttemperatur med ytterligare ett par hundra grader kunde inte ens Venus tävla med den längre. Ja men okej, vi ska prata om Venus och inte om Io, men temat ändå. Temat funkar.

• Moa Persson

  Ibland,

• Marcus Pettersson

  ja ibland, så flyttar vi blicken på himlen. Pausar i vårt spanande mot vår röda granne och fokuserar på någon annan planet.

• Susanna Lewenhaupt

  Ja visst! I avsnitt 9 till exempel så pratade vi om Jupiter. Och i avsnitt 28... Detta var det Saturnus som blev lagd under Lupp, eller under rymdsonden Cassini i alla fall. Och sen har vi ju tittat på exoplaneter också vid några tillfällen.

• Marcus Pettersson

  Ja, och nu när det börjar närma sig vinter igen är det ju den perfekta tiden att höja blicken för att spana in vår närmsta granne därute, Venus.

• Susanna Lewenhaupt

  Morgonstjärnan, eller aftonstjärnan beroende på när du ser den, är den himlakropp efter solen och månen som vi ser. allra bäst. Och härifrån Sverige är den synlig från runt nu i oktober fram till februari ungefär, beroende på var du befinner dig.

• Marcus Pettersson

  Men trots att Venus alltså är vår närmsta granne så är det inte den vi främst siktar på när vi skruter resa i rymden. Och det beror på att det där inte är så gästvänligt helt enkelt. En inte helt opassande plats för den där mytologiska snubben som kommer att kallas Lucifer alltså.

• Susanna Lewenhaupt

  Jag kallas Susanna Levenhaupt.

• Marcus Pettersson

  Och jag Marcus Pettersson.

• Susanna Lewenhaupt

  Och det här är, har vi åkt till Venus än?

• Moa Persson

  Va?

• Susanna Lewenhaupt

  Venus alltså? En inte alls särskilt härlig plats, vilket ju är synd, eftersom den annars ligger på ett ganska bekvämt avstånd från jorden. 38 miljoner kilometer bara, när den ligger som närmast. Vilket vi kan jämföra med Mars 56 miljoner kilometer.

• Marcus Pettersson

  Okej, ganska långt båda två. Men Venus ligger ändå närmare och skulle alltså vara betydligt enklare för oss människor att åka till. Om vi bara ville. Så varför vill vi inte det, hör vi er fråga.

• Susanna Lewenhaupt

  Moa Persson är postdok på Institutet för rymdfysik i Uppsala. Och hon doktorerade vid IRF i Kiruna och arbetade då med just Venus. Perfekt för oss! Moa, beskriv Venus.

• Moa Persson

  Venus kan vi kalla för jordens tvillingplanet. Oftast tänker man Venus som jordens elaka tvilling. Venus är väldigt lik jorden på väldigt många sätt. Den är ungefär samma avstånd från solen, ligger lite närmare. Ungefär samma storlek som jorden, lite mindre. Men den har en miljö som inte riktigt är... Vad vi skulle vilja ha som människor, det är otroligt varmt på ytan. Det kan bli upp till 460 grader varmt, vilket betyder att Venus är en av de varmaste planeterna i solsystemet. Och på ytan är det också ett extremt stort tryck från atmosfären, 93 bar högt. Vilket är ungefär samma som att du skulle åka ner ungefär en kilometer under ytan, havsytan på jorden. Atmosfärens tjocklek är ungefär likadant på jorden, det är bara att den är så otroligt komprimerad jämfört med jorden. Dessutom så består atmosfären av koldioxid, vilket är en extrem växthusgas, som är en av anledningarna till att det är så otroligt varmt på ytan på Venus. Det är rätt intressant det här med koldioxiden, det är ju en växthusgas som gör att det blir väldigt varmt inne i atmosfären. Men den har en omvänd effekt ovanför molnen där den faktiskt kyler planeten och gör att atmosfären komprimeras och blir mycket tätare och mindre utsträckt jämfört med jordens. Så det är en väldigt ojästvänlig miljö för oss människor, eller liv i allmänhet skulle jag säga.

• Marcus Pettersson

  Vad mer kan vi säga om själva atmosfären?

• Moa Persson

  Det är i princip nästan bara koldioxid, det finns lite kväve. Men om vi rör oss lite högre upp i atmosfären och når ungefär 60 km höjd så har Venus ett väldigt tjockt molntäcke som i princip finns över hela planeten. Och den här molnen består inte av vatten. Venus har otroligt lite vatten, vad vi kallar en väldigt torr planet. Istället består de här molnen av... svavelsyra som då är väldigt förätande.

• Marcus Pettersson

  Det låter skitjobbigt. Framförallt om man då vill studera planeten så gissar jag att extrem värme, extremt tryck och moln av svavelsyra innebär ett problem för studier av planeten.

• Moa Persson

  Ja, det är ju ett extremt stort problem och det har gjorts många försök att landa på ytan på Venus. Till exempel under rymdkapplöpningen så bestämde sig Sovjetunionen för att de skulle vara först att landa på en annan planet. Totalt så skickade de 16 missioner till Venus under en ganska kort period. Där de då försökte att landa och ta kort på ytan och förstå hur ytan ser ut på Venus. De lyckades landa med den sjunde missionen vilket betyder att de andra gick sönder långt innan de nådde ytan. Så. Måltäcket är väldigt tjockt och ogenomträngligt så vi kan inte se genom måltäcket med vanligt synligt ljus. Så vi måste använda andra tekniker för att se genom måltäcket. Till exempel använder vi radar för att se hur ytan ser ut. Men när de åkte igenom måltäcket med de här landarna så insåg de att de behövde ha mycket tjockare material som klarar av mycket högre tryck. mycket högre värme som man kanske inte har insett tidigare. Till slut så tror jag att de till och med byggde bara en stor järnklump som de skickade ner och lyckades faktiskt landa med, som knappt hade några mätinstrument. Och efter det så lyckades de, så förstod de hur de skulle göra, bygga rympefarkosten eller sonden då, för att kunna mäta någonting på ytan. Och det är faktiskt den enda missionen som har tagit kort från Venus yta. Jag tror jag har sex kort totalt från Venus-yta som de lyckades med med Venera

• Marcus Pettersson

  9. Hur många gånger har man lyckats landa på Venus?

• Moa Persson

  Jag tror att alla missioner efter Venera 7 lyckades skicka en sån som landade på ytan och som då också överlevde ett par timmar var på ytan där de kunde mäta lufttrycket och värmen och lyckades borra ner lite, lite, lite i ytan.

• Marcus Pettersson

  Du nämnde om vatten. Den har lite vatten. Har det funnits vatten på Venus?

• Moa Persson

  Venus har idag nästan inget vatten alls i atmosfären eller på ytan. Men man tror att Venus hade väldigt mycket vatten i början av sin historia. Och det tror man på grund av några olika anledningar. Dels att Venus och jorden ligger så nära varandra. Och jorden har väldigt mycket vatten i sin atmosfär. Så när de bildades i tidiga solsystemets historia så hade de... fick de antagligen ungefär samma material att bygga upp planeten och atmosfären på. En annan grej man kollar på är förhållandet mellan deuterium och vanligt väte. Deuterium är tungt väte. Och det är mycket högre på Venus än på jorden. Och en av anledningarna till att det kan bli så är att om det fanns vatten förut och så har det flytt ut till rymden på grund av att de är olika tyngd så påverkas de olika av gravitationen och det lättare materialet har lättare... för att fly från planeten. Och då kan det här vätet då ha kommit ifrån vatten. Och Venus måste då ha haft väldigt mycket vatten för att nå det här förhållandet mellan deoterium och väte jämfört med jorden.

• Marcus Pettersson

  Nu när vi har pratat om Venus och vad Venus är så pratar vi om att Venus är en planet. Men de mesta beskrivningar som man ju får det är ju en beskrivning av Venus atmosfär. Vad vet vi om själva planeten? Alltså vad består? klumpen av där inne, innanför atmosfären.

• Moa Persson

  Venus är ju en, vad vi kallar, jordliknande planet. Så vi antar att Venus består av ungefär samma material som jorden. Vi tar mest av vår kunskap från jorden och applicerar den och tänker att det är en stenig planet. Men vi vet inte exakt hur Venus ser ut. Det är väldigt svårt att undersöka hur planeten ser ut. Någonting som man kan använda för att kolla på det inre är ju seismologi. Men seismologi kräver ju att vi kan till exempel landa på ytan på Venus och mäta de här vågorna som färdas genom materialet. Och än en gång så är det väldigt svårt att landa på Venus, vilket gör att det är svårt för oss att mäta seismiska vågor.

• Marcus Pettersson

  Det vi har hört då är att det finns... Den är antagligen lik jorden och kan innehålla väldigt många vulkaner.

• Moa Persson

  Precis. Venus har många vulkaner, tror vi, och har haft väldigt många utbrott under sin livshistoria. Det kan man se, om man kollar på Venus yta så ser man att olika delar har väldigt olika ålder på sig. Vilket betyder att det antagligen har skett många vulkanutsbrott där vi har fått ut magma eller lava flöden. Och vi har... nyligen sett att det finns lavaflöden på Venus nu också. Så Venus är en levande planet.

• Marcus Pettersson

  Har Venus några månar?

• Moa Persson

  Nej, Venus har inga månar. Venus och Merkurius är de enda planeterna i solsystemet som inte har en egen måne.

• Marcus Pettersson

  Och varför har de inte det om alla andra har månar?

• Moa Persson

  Det är en bra fråga. Antagligen har det att göra med att de är längst in, så gravitationen från solen har slungat iväg vad det nu finns som skulle kunna. Men till exempel jordens måne har bildats av att det blev en kollision med något som var nästan lika stort som jorden. Så en del av jorden sleds loss och blev till månen helt enkelt. Och Venus tror man också har utstått en sån här gigantisk kollision som har lett. till att Venus roterar runt sin egen axel åt andra hållet jämfört med alla andra planeter i solsystemet. Och frågan är varför det här har uppstått. Och man vet inte exakt varför, men en hypotes som jag har hört är att det har varit en kollision helt enkelt med Venus som har tvingat den att börja rotera åt andra hållet. och roterar extremt långsamt, så att en dag på Venus är mycket längre än ett år på Venus. Så ett dygn på Venus är ungefär 240 jorddygn, medan ett år på Venus är ungefär 220 jorddygn, vilket betyder att ett dygn på Venus är längre än ett år på Venus.

• Marcus Pettersson

  Det är ju också en väldigt blåsig planet, så att detta handlar ju om Venus yta. Men om jag är uppe... och svävar bland molnen. Hur snabbt går ett dygn där? Är det samma då?

• Moa Persson

  Det är inte samma sak bland molnen. För Venus har vad vi kallar för en superrotation i atmosfären. Och det betyder att molnen rör sig med ungefär 100 meter per sekund. Så om du släpper ner en ballong som åker med molnen så kommer den att röra sig runt Venus på ungefär fyra dagar. Så det betyder att......dämm... Atmosfären rör sig otroligt mycket snabbare än vad planeten i sig gör.

• Marcus Pettersson

  Så om jag skickar dit något som landar så kommer det rotera väldigt sakta. Medan en ballong som ligger i atmosfären kommer att följa med vinden. Finns det några planer om vi skulle kunna skicka en bas för människor till Venus?

• Moa Persson

  Ja, ytan på Venus är väldigt ojästvänlig och gör det väldigt svårt för oss att skicka människor till som skulle kunna vandra omkring på planeten. Men däremot... så är molntäcket ett mer intressant miljö att skicka människor till. Om vi skulle lyckas skicka ballonger eller seppelinare som skulle kunna bära plattformar för människor så skulle det vara en mer intressant plats att vara på. Om man jämför med ytan som är 460 grader varmt så är molntäcket bara ungefär 20 grader varmt och atmosfärstrycket är ungefär samma som vi har på ytan på jorden. Ett problem med det dock är ju det här med Svavelkyran. Målen består mestadels av Svavelkyra som korroderar det mesta vi har. Så det måste vi lösa.

• Marcus Pettersson

  Just det, man kan inte gå ut där och ställa sig på balkongen och kolla. Utan man måste ändå ha någon slags dräkt på sig, får vi säga.

• Moa Persson

  Ja, precis.

• Marcus Pettersson

  Men okej, vi vet ju att Elon har planer på att åka till Mars. Finns det några planer på att skicka... människor till Venus?

• Moa Persson

  Det finns inga tydliga planer på att skicka människor till Venus just nu. Men det finns koncept utvecklade av till exempel NASA där de har tittat på möjligheterna att skicka människor till planeten. Och insett att det är kanske till och med lättare att skicka människor till Venus än det är till Mars.

• Marcus Pettersson

  Och varför är det det?

• Moa Persson

  För att Venus är vår närmsta granne så det tar kortare tid för oss att åka till Venus än när de absolut Den svåraste momenten med att skicka människor till en annan planet är tiden de måste spendera i rymden. Det tar ganska lång tid att åka till Mars medan det tar mindre än hundra dagar att åka till Venus. Och sen om vi ska sätta människor på ytan på en planet så krävs det ganska mycket energi för att bromsa upp och sen också åka därifrån. Men om vi är ganska högt upp i atmosfären så krävs det ju mindre energi att ta oss dit eller ta oss därifrån. Vilket kan göra det lättare för oss. ta oss till Venus än till Mars. Men sen är ju frågan om vi vill flytta omkring molnen på Venus eller om vi vill gå omkring på ytan på planeten. Och vi går ju omkring på ytan på jorden så vi kanske har tankarna mer på att gå omkring på ytan på Mars.

• Marcus Pettersson

  Vi var inne på detta i att det är en så tjock atmosfär. Och vi skickar dit en liten zeppelinare eller en väldigt stor zeppelinare kanske så vi har plats att vara där. Men kommer den då att sväva eller kommer den att flytta i atmosfären?

• Moa Persson

  På den höjden kommer den att sväva omkring, men den kommer inte tvingas använda till exempel vätgas som vi använder på jorden. På grund av att atmosfären är så tät så skulle vi kunna använda mindre lättantändliga material, gaser i våra zeppelinare. Men det intressanta är att atmosfären är så otroligt tät på ytan, så om du skulle kunna gå på ytan på Venus om du hade någon rymdräkt som klarade av de här trycken. Så skulle det nog kännas mer som att du flyter än att du går genom luften. På grund av att den är så otroligt tjock atmosfären så blir det nästan flytande.

• Marcus Pettersson

  Så det är som att ha på sig en tung gammal dykadräkt och gå på botten?

• Moa Persson

  Ja, nästan. En annan grej som är viktig när vi pratar om att sätta människor på. En planet är ju att vi behöver energi på något vis. Och vi använder oftast solljus, solpaneler, när vi är på andra planeter. Och Venus molntäcke är så tjockt att nästan inget ljus alls klarar av att ta sig igenom det här molntäcket. Så en annan anledning för oss att ligga bland molnen är att vi då kan få solljuset om vi ligger ovanför molntäcket. Faktum är att molntäcket är så tjockt och har en så hög albedo, kallas det. Albedo är ett mått på hur mycket ljus som i princip studsar tillbaka när man skickar in det. Och venusmoln är nästan som en spegel, den skickar tillbaka lika mycket ljus som kommer in. Vilket betyder att vi skulle kunna ha solpaneler både ovanför och under våran seppelinare.

• Marcus Pettersson

  Liv på Venus. Tror man att det kan ha funnits eller kan finnas liv?

• Moa Persson

  Jag tror att man har tänkt förut, innan man visste så mycket om Venus, att det fanns eller skulle ha kunnat finnas liv på Venus. Sen kom man dit och insåg att det är i princip ett helvete. Det går inte alls för oss i alla fall att bo på Venus. Och då försvann ganska snabbt tankarna på att liv skulle kunna finnas på Venus eller någonsin har funnits. Men sen kan man titta på andra varelser på... jorden som kallas för extremofiler som trivs i miljöer där det är antingen väldigt varmt eller väldigt lågt pH-värde. Och om de kan trivas i sådana ojustvänliga miljöer på jorden så skulle de ju kunna finnas också på Venus. Så till exempel en idé som har kommit ganska nyligen är att Det skulle kunna finnas liv bland molnen på Venus, att de flyter omkring helt enkelt. Men något som vi letar efter när vi letar efter liv, vi letar efter liv på exoplaneter till exempel. Och det vi kollar efter är saker som vi vet att liv behöver på jorden. Så vi letar efter vatten, vi letar efter någon slags energi och så vidare. På Venus finns det inte så mycket vatten, så det blir svårt för dem att leva där. Det finns mycket koldioxid däremot. Till exempel använder vi växter, koldioxid och solljus för att kunna leva. Så kanske det finns varelser, bakterier eller liknande på Venus som skulle kunna leva bland molnen och leva på det här.

• Marcus Pettersson

  Mm. Föresättningar för liv må finnas bland molnen på Venus. Men det är då ingen plats som jag skulle vilja leva på. Klimatet är liksom inte riktigt min vision av himmelriket.

• Susanna Lewenhaupt

  Eller hur? Men en spännande planet ändå. Och jag hoppas verkligen att man skickar dit en gigantisk zeppelinare någon dag som man får lajva Lando Calrissian vid ett tillfälle.

• Moa Persson

  Sant!

• Marcus Pettersson

  Mitt favoritfaktor om Venus annars, förutom att den regnar svavelsida då, det är ju att dess dygn är längre än dess år. Det gör det så förvirrande.

• Susanna Lewenhaupt

  Ja, men att den inte snurrar så mycket gör ju ändå att dagen blir väldigt lång. Det kanske underlättar när man ska ge sig på att landa och arbeta där. Fast det är klart, det spelar ju inte så stor roll när solljuset inte tar sig igenom molntäcket.

• Marcus Pettersson

  Nej, men en som har kollat på hur det skulle vara att landa med instrument på Venus... Det är Carl-Mikael Zetterling, professor i elektronik och inbyggda system på KTH, där han bland annat har lett projektet Working on Venus.

• Susanna Lewenhaupt

  Carl-Mikael, vad är Working on Venus?

• Karl Mikael Zetterling

  Forskningsprojektet Working on Venus höll på fram till 2019 ungefär. Det var Wallenbergstiftelsen som finansierade det och det var åtta doktorander som gjorde forskning. Titeln är tvetydig, den syftar både på att vi skulle vilja arbeta på Venus. Nu är det lite för hett där. Men att elektroniken skulle kunna fungera på Venus i den meningen av working. Så vi tänkte oss att vi skulle vilja skicka elektronik till Venus som fungerar under en längre tid. Man har tidigare skickat Venuslandare främst från Sovjetunionen. Men de fungerar bara i två timmar. Det är 460 grader på Venus yta och det gör att vanlig kisel-elektronik, din mobiltelefon kommer ju att rena upp men elektroniken slutar fungera när den blir 200 grader. Det vi håller på med heter kiselkarbid. Det är en halvledare som består av kisel och kol. Och den havledaren fungerar även vid 460 grader som på Venus. Vi har testat den upp till 600 och NASA har testat den upp till 800 grader Celsius. Så det är en havledare som tål riktigt tuffa miljöer som Venus-ytan.

• Marcus Pettersson

  Du säger ju här nu att man hade några sovjetiska sonder som har landat och de klarar sig i en väldigt kort tid. Sovjet är ju några år sedan. Efter det har det gjorts fler försök att landa på Venus.

• Karl Mikael Zetterling

  Den sista Venus-landaren var 1981. Och den längsta någon landare har överlevt i meningen att kunna skicka information tillbaka var två timmar. I det läget där insåg man väl att kiselelektroniken man hade tillgång till, det var ingen vits att skicka dit någonting mer. För att två timmars experiment efterlagt många miljarder på det, det var liksom inte försvarbart. Men hela den här venusutforskningen......fick en del av det. När jag började titta på och göra elektronik för Venus så var jag förvånad över att vi faktiskt hade landat där. Det är ingenting som man alltid känner till. Och det berodde förstås på att NASA aldrig landade där. Mars var den viktiga planeten för där var man ju först, NASA. Medan Venus förlorade man kapplöpningen till Sovjetunionen.

• Susanna Lewenhaupt

  Under de här två timmarna som sonderna överlevde och kunde skicka information, vad fick man veta?

• Karl Mikael Zetterling

  Man hade faktiskt kameror på de här, tv-kameror. Några av dem var svartvita. TV-kameran på den sista var färg. Så man har färgbilder från Venus som visar hur ytan ser ut. Och på några av dem har man spekulerat i att här är det ju tecken på liv. Man har sett något som ser ut som en fisk eller någonting. Även om det kanske bara är stenar. Eftersom det var TV-kameran så har man ju mer än en bild. Och man har sett saker som har flyttat sig mellan bilderna. Så det är ju spännande.

• Marcus Pettersson

  Spännande, men det blåser också väldigt mycket.

• Karl Mikael Zetterling

  Det gör ju det, exakt. Så det kan förklara även av stora stenar.

• Marcus Pettersson

  Vad var det ni ville göra med Working on Venus?

• Karl Mikael Zetterling

  Det vi föreslog var en seismometrisk mission som alltså ska mäta Venusbävningen, inte jordbävningen men Venusbävningen. För att se om det finns volcanism för då misstänker man att det fanns aktiva vulkaner på Venus yta och... Känner man till hur mycket sånt som finns så kan man då bättre modellera atmosfären. Det som är intressant med Venus är att det är vår närmsta granne. Nästan lika stor som jorden och den har en atmosfär till skillnad från Mars. Och det gör att man kan göra klimatmodellering av Venus om man lär känna planeten lite bättre. En till mission skulle kunna mäta lufttryck, temperatur, gassammansättning och Venusbävningar. under längre tid än bara två timmar, kanske två år. Och då skulle man kunna göra en klimatmodell även för Venus. Och då skulle man kunna förbättra klimatmodellerna som vi har för jorden. Om du har två punkter så att säga så kan alla dina modeller bli bättre än om du bara har en referens. På Venus är det nästan bara koldioxid. Det är global warming, end point i någon mening. Då vill man förstå, är det här som händer till sist?

• Marcus Pettersson

  Berätta mer om själva projektet. Var var det ni gjorde och hur långt kom ni?

• Karl Mikael Zetterling

  Vi fick ungefär 20 miljoner av Wallenberg. Vilket låter mycket för gemene man. Men när det gäller forskningspengar så räcker det inte så långt. Det räckte till åtta doktorander. De hade olika delprojekt och vad vi föreslog var en Venuslandare. Men vi skulle demonstrera alla delar på jorden. 20 miljoner räcker inte att skicka någonting till Venus. Det är bara att titta på vad SpaceX kostar. Och i ett skede föreslog vi den här missionen till ESA, den europeiska rymdorganisationen. Och de sa, ja då får ni söka inom stora projekt. För det här ser vi som någonting som kostar två miljarder euro ungefär. Att bara skicka iväg någonting dit. Även om den inte väger mer än några hundra kilo. Men vi tittar på, kan vi bygga alla delar som behövs i en Venuslandare? Det vill säga sensorer som kan mäta rörelser i skolpan, gassensorer, kamera, temperaturtryck och att omvandla de här mätdata. Till elektriska signaler som kan digitaliseras, lagras i en dator som behövs en dator med minne. Och sen så arbeta med en radiotransceiver som då kan skicka informationen till en satellit. För att med en landare så tänker man sig att man skickar det via en satellit som sen skickar det tillbaka till jorden. Och det finns flera. De flesta missioner till Venus är ju just orbiters. Satelliter som åker runt och mäter. Men det är ju begränsat vad man kan få ut av en orbiter för att det är så tjockt måntäcke kring Venus. Så man kan inte se någonting, man kan bara använda radar och andra våglängder för att titta.

• Susanna Lewenhaupt

  Så man behöver liksom ta sig in där?

• Karl Mikael Zetterling

  Man måste verkligen komma ner på ytan. Vi byggde alla de här delarna som skulle behövas för att bygga en radio, en dator. Att omvandla signalerna och sensorerna och kraftförsörjningen. Fast separata delar. Och alla delarna är testade upp till 500 eller 600 grader Celsius.

• Susanna Lewenhaupt

  Och fungerar det bra?

• Karl Mikael Zetterling

  Ja, absolut. Det är publicerat i ett antal doktorsöverhandlingar och i vetenskapliga tidskrifter.

• Marcus Pettersson

  Detta funkade. Och då bygger ni ju i kiselkarbid. Bygger man... Allt? Alltså hela instrumentet? Allting i kiselkarbid? Eller är det också andra ämnen därinne och hur funkar det?

• Karl Mikael Zetterling

  Vi tittade på att bygga integrerade kretsar i kiselkarbid så att kislet var utbytt mot kiselkarbid. Sen så behövs det fortfarande metallledningar för att koppla ihop allting på de integrerade kretsarna. Och de var i de här första experimenten som de gjorde i aluminium och det är gränsfall. För de här höga temperaturerna. Aluminium blir mjukt vid 660 grader Celsius. Så tillförlitligheten var kanske inte tillräcklig där. Men det finns andra metaller som man kan använda och koppla ihop kretsarna. Det som var den största utmaningen är antagligen kraftkällan. Eftersom det är så lite ljus som kommer ner på venusytan så är solceller nästan bara att glömma. Men det finns radioisotopgeneratoren. Alltså en liten radioaktiv källa som sönderfaller. Och ger elektricitet. Sådana sitter i bland annat de här Explorer och Viking. De här sonderna som har skickats långt ut i vårt solsystem. De är inte särskilt effektiva. Men man brukar säga att för 25 kilo kan man få 25 watt i 25 år. Och det skulle räcka för att driva en sån här landare.

• Marcus Pettersson

  Och skulle en sån kraftkälla fungera på Venus-ytan?

• Karl Mikael Zetterling

  Ja, absolut.

• Marcus Pettersson

  Den har liksom inte problem med värmen på det sättet?

• Karl Mikael Zetterling

  Nej, inte på samma sätt som en havledare. Men däremot hade vi ingen sån att testa med. Vi får inte leka med radioaktiva ämnen i vårt labb.

• Susanna Lewenhaupt

  Det är ju såklart väldigt dyrt att skicka dit den här sånden. Men skulle man kunna ta delar av det ni har tagit fram och jobbat fram? och använda i någon annan mission till Venus?

• Karl Mikael Zetterling

  I och med att vi har visat att det går att bygga det här och även NASA har ju tittat på just Venusutmaningen och tagit fram liknande kretsar som de också har testat vid höga temperaturer så vet man att det går. Men skulle man skicka någonting så skulle man ju antagligen... Byggare från början, att man bestämmer sig, vad ska vi egentligen ha för elektronik, hur ska den fungera och ta fram. Ett stort antal kretsar som man testar för att se att de verkligen håller.

• Susanna Lewenhaupt

  Och sen så sätta ihop den här motionen.

• Moa Persson

  Men när man väl tar sig ner till ytan och gör de här mätningarna, vad ska man använda mätningarna till? Du var inne på det tidigare med att man kan dra paralleller till jorden.

• Susanna Lewenhaupt

  Ja, man kan göra klimatmodellering. Dels bara för att förstå Venus bättre och hur den har utvecklats. Men också för att förbättra klimatmodellen för jorden. Så det skulle vara nyttan av det. Men det finns ju tidigare missioner till Venus som inte är landade eller är orbiterade. Så det är ballongen. Man har flugit dit en luftballong som man då blåser upp och så har den åkt runt i atmosfären och samlat in data ett tag. Så det har man ju också föreslagit. Och då kan man lägga sig på en nivå där det inte är för varmt och fortfarande hamna under molntecken. Men man kan ju inte mäta vibrationer i Venusytan uppe från luften. Det måste man ju ner på ytan.

• Moa Persson

  Förklara, vad är glädjen med de seismologiska mätningarna?

• Susanna Lewenhaupt

  Det är just att man kan mäta under längre tid hur aktiva vulkaner det finns på Venus. Man vet egentligen inte så mycket om vad som döljer sig under skorpan. Om det finns aktiva vulkaner eller inte. De bilder man har visar att det kanske finns vulkaner, men man vet inte helt säkert. Men vulkaner skulle kunna förklara de mängder med svalsyra som finns och andra saker i atmosfären. Så det är för att förstå hela klimatsystemet bättre som man vill mäta. Men också att kunna mäta vindhastigheter och lufttryck och gassammansättning under längre tid. De här andra landarna har ju fallit ner med en duns, mätt snabbt och skickat tillbaka data och då vet man vad som hände just den dagen. Men man vet inte hur det är en månad senare eller ett venusvarv senare. Det är sånt som man kan få ut genom att mäta under längre tid.

• Moa Persson

  Hur länge skulle er mission överleva enligt prognos?

• Susanna Lewenhaupt

  Vi ser inte någon egentlig tidsbegränsning. Så länge elektroniken håller så kan den arbeta under den här temperaturen under förlängd tid. Den behöver ingen kylning eller någonting. Den kan arbeta vid 500 grader. Kanske några år.

• Marcus Pettersson

  Ni tog fram det där att allting funkade så som ni ville. Men ni fick tyvärr inte åka till Venus. Det skulle du inte vilja ändå. Men ditt projekt fick inte åka till Venus. Den här forskningen ni har gjort och det har ni fått... Det ni har fått reda på om kiselkarbiden och hur det funkar. Hur arbetar ni vidare med det idag?

• Susanna Lewenhaupt

  Först kan jag säga att vi visste från början att vi aldrig skulle få åka till Venus. Det var helt klart redan i ansökan att vi vill utforska det här med högtemperaturelektronik. För någonting som skulle kunna användas på Venus. Men det finns förstås användningar på jorden som är mer närliggande. Man kan säkert tjäna mer pengar på elektronik för jorden än för Venus. För till Venus blir det en mission. På jorden kan det användas på många ställen. Tesla använder kiselkarbid i sin inverter i modell 3. Det har gjort att industrin plötsligt måste få fram stora mängder kiselkarbid i transistoren. Det har gett en riktig skjuts. Vi kallar det för Tesla-effekten. Men redan för 30 år sedan när jag började med det här så sa vi, titta här är ett jätteintressant material för högspänningstransistorer för elbilar. Jag tyckte inte bilindustrin var så spännande för man hade ju bara 12 volt i bilbatterierna. Nu har man 400 volt.

• Moa Persson

  Nu är användningsområdet större.

• Susanna Lewenhaupt

  Ja, de har kommit i kapp och förstått att man måste ha högre spänning i elbilarna än en vanlig bil.

• Moa Persson

  Jag hoppas på att vi får lära oss mer om Venus yta och inre snart. Det är ju en fascinerande planet alltså. Och så intressant att den är så välbesökt och ändå så outforskad. Ja,

• Marcus Pettersson

  och tänk om det var en liten varelse som kröp omkring där ändå när sovjeterna filmade. Jag hoppas verkligen på en kamera på ytan snart igen.

• Moa Persson

  Liv i rymden. Det är ju ett favoritämne ändå.

• Marcus Pettersson

  Ett annat favoritämne, och som vi kommer att återkomma till snart i vår serie, det är kultur i rymden. Det har vi pratat alldeles för lite om. Men vi kan ge er en liten försmak redan nu.

• Moa Persson

  Ja, på Fotografiska i Stockholm drog det nu i helgen den 18 oktober igång en utställning som heter Space, a visual journey. En fotutställning med rymdtema alltså. Underbar!

• Marcus Pettersson

  Under uppstartshelgen modererade jag ett samtal med konstnären Cecilia Öhmalm och astronomen Göran Östlin som arbetar med en teknik som heter cyanotopi och som ställer ut fyra av sina verk ur projektet Adlysem, mot ljuset.

• Moa Persson

  Så vi kan väl ta och titta in en snabbis när ni pratade om bilderna och kom in på dagens favoritplanet, Venus.

• Marcus Pettersson

  Den sista bilden vi ser, han är till höger.

• Karl Mikael Zetterling

  Där ser man solen och bland annat så ser man en liten svart prick som är på solskivan där. Det är alltså Venus som rör sig framför solen, det är en så kallad Venuspassage. De var väldigt astronomiskt intressanta för att man kunde med hjälp av dem mäta avståndet till Venus och solen. De sker väldigt sällan, ungefär två gånger på varje 120 år.

• Marcus Pettersson

  Och vi har precis missat. Jag tror den sista var 2011 eller något.

• Karl Mikael Zetterling

  Och den här är från 1882.

• Moa Persson

  Det är det äldsta fysiska negativet som vi har arbetat med och det är från Paris Observatoriet.

• Karl Mikael Zetterling

  Det var den första Venuspassagen som kunde fotograferas efter man hade utvecklat fotografin. Då skickade man ut expeditioner lite här och var runt jorden för att observera det här. Det här är från en expedition till Patagonien. där man tog bilder av hur Venus rörde sig över solskivan och så mätte man det och så tog man tider på det. Men det som är speciellt med den här bilden är att man kan se ett handavtryck på den.

• Marcus Pettersson

  Ja, precis.

• Karl Mikael Zetterling

  Och det är alltså avtrycket från observatören som kan ha varit expeditionsledare eller någon assistent som då har råkat sätta handen mot det blöta negativet.

• Marcus Pettersson

  Pågångar.

• Karl Mikael Zetterling

  Ja. Dessutom. Och då har vi fått med både människan och... Och universum i samma bild här. Både Venuspassagen och människan har gjort ett avtryck som är bestämt i tiden. Så det är en väldigt speciell bild på grund av det. Därför tycker vi väldigt mycket om den.

• Marcus Pettersson

  Ja, det är en fantastiskt härlig bild som vi självklart lägger upp i våra kanaler. Men har du möjlighet att ta dig till Fotografiska museet i Stockholm så avnjuts mästerverket självklart allra bäst på plats.

• Moa Persson

  Adlusen visas alltså där som en del av utställningen Space, a visual journey fram till 2 mars 2025. Rekommenderas starkt.

• Marcus Pettersson

  Tekniken de använder heter alltså cyanotypi. Och vill ni veta mer om den så finns hela samtalet från Fotografiska filmat och upplagt på vår hemsida. Har vi åkt till marsen.se

• Moa Persson

  Men nu... är det dags att runda av för idag.

• Marcus Pettersson

  Vår morgonstjärna, aftonstjärna, musikstjärna heter Armin Pendek.

• Moa Persson

  Jag heter Susanna Levenhaupt.

• Marcus Pettersson

  Jag heter Marcus Pettersson.

• Moa Persson

  Har vi åkt till marsen görs på Beppo av Rundfunk Media i samarbete med Saab. Hallå,

• Marcus Pettersson

  programmet gjordes av Rundfunk Media.