- Marcus Pettersson
Äntligen! Ni är de här. Första bilderna från James Webb-teleskopet.
- Susanna Lewenhaupt
Ja, men hur tar de sig hit egentligen? Hur skickar man en gigantisk högupplöst bild en och en halv miljoner kilometer genom rymden från Lagrange punkt två till jorden? Hur bra måste inte den antennen vara? Och vad är L2 egentligen?
- Marcus Pettersson
Allt detta får du reda på nu. I detta James Webb-special, presenterat av Rymdkapital.
- Susanna Lewenhaupt
Jag heter Susanna Levenhaupt.
- Marcus Pettersson
Jag heter Marcus Pettersson.
- Susanna Lewenhaupt
Och du lyssnar på Har vi åkt till Mars än?
- Marcus Pettersson
Javisst, James Webb och Lagrangepunkter alltså. Och vi börjar med att återigen besöka Göteborgs universitet för att där tillsammans med vår snart mästergäst astrofysikern Maria Sundin reda ut det här med Lagrangepunkter.
- Susanna Lewenhaupt
För vi hör ju det hela tiden att James Webb ligger i Lagrangepunkt 2. Så Maria, vad är en Lagrangepunkt?
- Maria Sundin
Jo, det är så att i alla system där det finns två... lite större himlakroppar till exempel jorden och månen eller solen och jorden eller solen och Jupiter till exempel, så två lite större himlakroppar. Om man för in en tredje himlakropp som är lite mindre, kanske ett teleskop eller någon typ av rymdsond eller någon liten asteroid eller någonting sånt där då finns det fem stycken jämviktspunkter jämviktspunkter I gravitationsfältet, där man kan lägga de här som kallas fullagranspunkter, då blir det som fem punkter som är i balans där, där man kan lägga saker där de i princip stannar kvar. Så att den har ingen gravitation i sig utan det är en jämviktspunkt där till exempel jorden och månen drar ungefär lika mycket skulle man kunna säga, så att det ligger i balans. Man kan jämföra det lite grann med om man har ett landskap med små dalar. Där man också kan få saker att ligga kvar om man skulle rulla någonting fram och tillbaka. Eller små kullar där man också kan balansera någonting uppe på en topp så här. Så har du två stycken himla kroppar så blir det fem punkter som vi då kallar för Lagrange-punkter efter matematiken Lagrange. Som hittade de här när han satt och räknade och insåg att det är på det sättet.
- Marcus Pettersson
Okej, och då ska vi försöka förklara var dessa punkterna ligger. Och vad är bäst att ta som exempel? Jorden, solen eller jorden, månen?
- Maria Sundin
Vi kan väl börja på nära håll med jorden, månen gör vi. Så behöver vi inte prata så mycket i kilometer, ungefär bara var de ligger i förhållande. Det som brukar vara enklast att förstå är att om vi tänker Ausha vi har jorden... Och så har vi månen. Då finns det en punkt däremellan kan man säga. Där månen drar lika mycket som jorden drar. Det brukar man kunna tänka sig att så måste det ju vara. Och det är den som kallas för Lagrange punkt ett. Och den ligger då, eftersom månen är mindre än vad jorden är, så ligger den närmare månen än jorden. Och jag för mig att den ligger på ungefär 15% av avståndet mellan jorden och månen, från månen till den punkten. Sen så ligger ju inte jorden och månen helt stilla i solsystemet, utan månen rör sig runt jorden och så fort det kommer in rotation och sådant. Då får man effekter av det, precis som att man känner av om man åker i en karusell eller någonting som roterar, att man pressas lite hit och dit och slänges lite hit och dit. Så på grund av att vi båda har två stycken himlakroppar med gravitation och allting rör sig så kommer det till några punkter till. Lagrange punkt två hamnar då på andra sidan månen. Ungefär lika långt bort från månen som Lagrange punkt ett ligger åt jordsidan. Det rör sig om runt 15 procent längre bort. Så att vi har jorden. vi har månen och mellan jorden och månen då finns det Lagrange punkt ett och så ligger Lagrange punkt två bortanför det här stället på en rak linje ja precis vi börjar på jorden, vi åker rakt mot månen det första vi träffar på, Lagrange punkt ett Sen kommer månen och sen kommer Lagrange punkt två. Och här kan man ju redan då börja se att de har säkert olika fördelar beroende på vad man vill titta på eller om man vill ha kommunikation med jorden, var man lägger någonting någonstans. Sedan, om vi tänker Ausha månen i stort sett går i bana runt jorden så här. Så Lagrange punkt tre ligger ungefär i månens bana fast mittemot där månen råkar befinna sig. Så om vi tittar från jorden mot månen. Och sen så vänder vi oss om och tittar åt andra hållet på den här cirkeln. Det är fortfarande allting på en rak linje, men då hittar vi Lagrange punkt 3 där.
- Susanna Lewenhaupt
På andra sidan jorden.
- Maria Sundin
På andra sidan jorden, precis. Vi börjar på jorden, åker mot månen, träffar L1, träffar månen, träffar L2. Sen vänder vi, åker tillbaka igen från L2, månen, L1, jorden. Vups, hela vägen ut till molnbanan igen. Där träffar vi L3.
- Marcus Pettersson
L4 och L5 då?
- Maria Sundin
Ja, de är inte riktigt lika intuitiva. Men om man sätter sig ner och ritar på ett papper och ritar ut jorden, ritar ut månen, så kan man sätta sig där med en penna och försöka pricka in var någonstans är det lika långt till jorden som till månen. Och ganska så snabbt då så kommer man faktiskt hitta Lagrange punkt fyra och Lagrange punkt fem. Båda ligger i månens bana runt jorden. Lagrange punkt fyra. Ligger lite före månen om man ser till hur månen rör sig. Och Lagrange punkt 5 ligger lite efter månen i månens bana. I själva verket om man utgår från en linje som går mellan jorden och månen. Så ligger Lagrange punkt 4 exakt 60 grader framför. Och Lagrange punkt 5 ligger 60 grader bakom. Och även de är då alltså jämviktspunkter i gravitationsfältet.
- Marcus Pettersson
Ligger de alltid i 60 graders vinkel oberoende av de två objektens storlek?
- Maria Sundin
Ja, det gör de. Att de hamnar där precis med 60 grader, det har att göra med att hela systemet roterar. Och det har att göra med att avståndet till de två himla kropparna blir exakt likadant bara där för just 60 grader. Annars kommer det bli någonting annat istället.
- Marcus Pettersson
Jag vill ju fortfarande veta varför det plötsligt är avståndet som har... har betydelse och inte massan?
- Maria Sundin
Jättebra fråga. Man kan antingen sätta sig ner och räkna ut det och så bryr man sig inte mer. Eller så börjar man kika lite grann på det hela. Och då kan man se att just i L4 och L5 då är det ju lika långt till de båda himlakropparna precis som du sa, så att avståndet kommer in på något sätt. Men det är som så att om vi har två himlakroppar som väger olika mycket, då kan man säga att det finns ett masscentrum någonstans på linjen mellan dem. Där är ett gemensamt gravitationscentrum. Och precis där när man ligger i 60 grader, om man då tittar på dragningskraften från både månaden och från jorden på den, då kommer den totala, det som vi kallar för en resultant, totala dragningskraften att vara riktad precis rakt mot det här masscentrumet. Och då får man en typ av balans, att man får en gravitation som går mot masscentrum och sen så roterar allting och så hamnar vi i balans där ute.
- Marcus Pettersson
Ja.
- Maria Sundin
Och så kommer man till mig och räknar på det hela på någon kurs annars.
- Marcus Pettersson
Precis, man behöver egentligen en välformulerad ekvation för att förklara detta. Och det är inte så bra radio.
- Maria Sundin
Nej, det blir inte så bra radio av det hela. Men det är väl roligt att veta att man kan både prata om det och man kan räkna på det. Och det roliga med Lagrange-pronktur är att det väcker alltid nya intressanta frågor.
- Marcus Pettersson
Precis, och vi litar ju på dig i detta fallet att det är så. Så då är ju följdfrågan liksom, vad finns? I de olika lagrangepunkterna. Och hur använder vi dem?
- Maria Sundin
Mm, just det. Ja, eftersom L4 och L5 normalt sett är stabila. De är det i alla fall när det gäller till exempel solen Jupiter och solen Jorden. gränsfall när det gäller jordenmånen faktiskt att de är stabila. Men där samlas det då lite olika typer av mindre asteroider sånt som har kommit i närheten, som inte har alltför hög hastighet och så vidare. Så det finns populationer av asteroider i sådana här lagrangepunkter även när det gäller jordenmånen, även om vi inte hittat så många än. Men när det gäller inom rymdforskningen så är de... Väldigt, väldigt användbara. Jag har för mig att man tänker bygga en rymdstation i Lagrange punkt ett mellan jorden och månen till exempel. För det är ju jättebra att från Lagrange punkt ett så har man ständig kontakt med jorden. Den är alltid synlig. Och man har ständig kontakt med månen. Lägger man någonting i omloppsbanan runt antingen månen eller jorden så blir det ju alltid tillfällen när man inte ser den ena eller den andra himlakroppen. Så Lagrange punkt ett är ju jättebra så sett i jorden-månensystemet. Ska vi studera solen så är också Lagrange 1 helt perfekt. För lägger man en satellit där så ser man solen hela tiden. Går man i omloppsspårna runt jorden så släcks den ut då och då. Men därifrån kan man hela tiden studera den. Lagrange 2 har ju blivit högaktuell eftersom det nya rymdteleskopet James Webb, Space Telescope, placeras där. Och har ju några fördelar. Dels att man har... jorden och solen alltid i samma riktning. Man kan till exempel ladda solceller och sådant. Och om man så att säga skyddar sig mot, om man bygger helt enkelt satelliten så att den har någon typ av skydd mot solen, då blir den andra delen väldigt kall och har en frisikt ut mot stjärnorna och ut mot resten av universum hela tiden. Så kan man skärma av mot jorden och solen så har man frisikt rakt ut i universum. Och sen då så åker man ju också runt. Man åker ju. Är det jordensolen systemet vi pratar om så åker man ju, man tittar åt alla håll. Så att väldigt, väldigt användbara. L3, vad jag vet har vi väl inte använt i någon större utsträckning än så länge. När det gäller jordensolen så skulle det vara lite svårt för den skulle vara på andra sidan solen. Så vi skulle ju inte någonsin se den och det skulle vara svårt med kommunikationer och sånt gissar jag också. Man skulle väl kanske möjligtvis kunna tänka sig jorden-månensystemet att det skulle kunna finnas någon poäng att lägga någonting där men inte något jag känner till än så länge i alla fall. L4 och L5 kan ju då vara lite mer riskabla eftersom det är större risk att man stöter på rymdgrus eller andra saker där eftersom det samlar på sig grejer. Men L1 och L2 tror jag vi kommer att använda. Och om inte annat för rymdutforskning så kan vi ju kanske lägga små rymdstationer där i framtiden också.
- Marcus Pettersson
Så, nu har vi alltså koll på vad Lagrangepunkterna är för något. Så då återstår bara den lilla lilla frågan. Hur tusan skickar man egentligen hundratals gigabit, 1,5 miljoner kilometer genom rymden?
- Susanna Lewenhaupt
Det är alltså fyra gånger längre bort än månen.
- Marcus Pettersson
För att sen fånga upp signalen med en liten mottagare på jorden.
- Susanna Lewenhaupt
Precis, eller tre ganska stora mottagare. Och allt det här samtidigt som både satelliten... och jorden hela tiden rör på sig.
- Marcus Pettersson
För som sagt så ligger James Webb vid Lagrange punkt två i jordensolen-systemet. Alltså bakom jorden från solens sätt. Och eftersom vi inte vill att jorden ska skugga satelliten och dess solpaneler så rör sig James Webb alltså i banan runt L2. Alltså det är mycket som ska stämma. För att det finns experter som sysslar med det här.
- Susanna Lewenhaupt
Joakim Johansson är lead engineer för antenner på Beyond Gravity. Joakim, exakt vad är det ni har gjort på James Webb-teleskopet?
- Joakim Johansson
Ja, vi är ju ett team som vi startade 2008 med att skriva en offert för James Webb. Och vi fick den offerten och då byggde vi kommunikationsantennen till James Webb. Så att det är då datanedlänken som sköter... med tankning av alla data från James Webb. Alla fina bilder som kommer komma snart. Och en liten mindre antenn som sitter bredvid som är för telekommando. Alla kommandon som man ger till satelliten, vad den ska göra och inte. Och även en nedlänk med telemetri, det vill säga data som talar om satellitens hälsotillstånd. batterispänning, temperaturer och allting sånt där. Så det systemet byggde vi och sedan integrerade det amerikanska företaget något programvande här på James Webb.
- Marcus Pettersson
Är det olika antenner eller är det samma antenn eller hur funkar det?
- Joakim Johansson
Det är på en gemensam platta i kolfiber så sitter den lite större reflektorantennen med ungefär 60 centimeter i diameter. En kolfiberantenn som fungerar på... 26 GHz bandet och det är då ungefär dubbla frekvenserna av satellit-tv som man har hemma. Det här är ett band för nedlänkning av data som man kan komma upp i ganska höga bitstakter så att man får ungefär 28 megabit per sekund i den här nedlänken. Den är alltså för överföring av alla de här fina bilderna som kommer. Och sen den här lite mindre antennen som sitter bredvid. Den fungerar på S-bandet, ungefär 2 GHz. Det är alltså lite lägre än wififrekvensen. Den kan då skicka kommanden upp med 16 kbit per sekund och nedlänken då 40 kbit per sekund. Det är en viss skillnad i datahastigheten, faktor 1000 där. Så skulle den större inte fungera så skulle man i princip kunna få ner bilderna även vid den lilla antennen. Men då tar det 1000 gånger längre tid.
- Susanna Lewenhaupt
Så det ni sköter eller har byggt är alltså systemet för att ta bilderna från rymden till jorden?
- Joakim Johansson
Ja, själva antennen. Sen finns det andra som har byggt sändarna och de här mottagarna som sitter inne i isatleten. Men vi sitter alltså ute på en liten antennpekmekanism för att James Webb sitter ju inte stilla i rymden här som man kanske kan tro. Den rör ju sig en hel del runt den här L2-punkten som den nominellt ligger i men den rör sig ganska vitt omkring den här. Det innebär att den här följer jorden. Skulle man bara låta antennen stå stilla här nu så glider jorden ur efter bara en halvtimme. Så man får peka om lite då och då. Man vill inte peka om för mycket för då får man darr bilden på de optiska instrumenten. Den här L2-punkten är en sorts teoretisk balanspunkt mellan jordens och solens gravitation. Den centrala axelpunkten som man får när man ligger där ute. I princip så skulle man kunna lägga sig i den här punkten. Men den är inte stabil utan då skulle den bara rasa iväg. Så man lägger i en bana kring den här. Den här punkten ligger 1,5 miljoner kilometer från jorden. Då ligger man i en så kallad halobana runt omkring den här. I tre dimensioner så gör man en slags ellips runt den här punkten. Och det är den som... ger minst bränsleåtgång för att hålla sig i den här. Det är ingen riktigt stabil bana, den återvänder ungefär till samma punkt en gång per år. Den går runt den här punkten med ett års period. Men då är det liksom det bästa sättet att hålla den där. Och då får man minsta bränsleförbruk. Man behöver liksom korrigera lite grann då för det är hela som om man glider ur. Det är ingen stabil punkt. Eftersom vi ligger på en rak linje, L2-punkten ligger på en rak linje så att jorden skymmer. solen. Vi får en liten solförmörkelse rakt till Hjälpforpunkten och det vill man inte ha. Då får man ingen energi till sina solpaneler. Så därför lägger man sig då alltså i en bredare bana runt omkring här för att man aldrig ska bli skynd av jorden. Det finns ju en anledning då att man vill ju ha exakt den här orienteringen för man vill ju ha en kall sida där instrumenten ligger och själva teleskopet. Och så har man då en varm sida där då solpanelerna håller. Antennen där de ligger.
- Marcus Pettersson
Jag tycker att det är en antenn. Hur komplicerad kan en antenn vara? Vad är en antenn?
- Joakim Johansson
Hur svårt kan det vara? Då kan man säga så här att det här kan man köpa, en parabolantenn kan man köpa på närmsta cell och kompani ungefär. Men då är det lite mer komplicerat när den ska upp i rymden. Så den ska ju då ha lite massa. Det innebär att vi byggde den här i kolfiber och då får vi ner den här vikten till ungefär 3,5 kg. Sen behöver man ha en väldigt noggrann yta för att man inte ska få förluster i antennen. Vi ligger på 25 mikrometers avvikelse från idealform på den här ytan. Det är kanske inte så svårt att göra med en metallantenn men om den också ska funka i... Ute i rymden där antennen kan i princip bli plus 150 grader varm när den ligger i sol. Och den kan bli minus 150 grader om den ligger i skugga. Och alla som har tagit ut en bakplåt från ugnen och spolat av den vet att den säger boink. Den deformeras kraftigt om man får stora temperaturskillnader. Och därför har vi gjort en kolfiber som har i princip ingen längdutvidgning med temperatur. Så att vi kan... Temperatur den får här så är den stabil. Och då blir det dyrt att bygga de här. Och den ska hålla för uppskjutningen också. Det är ju en riktigt skakande upplevelse att åka upp med en Ariane-raket. Det är ju en extrem vibrationsstrål. Den här sitter ju ute på en arm också. Det innebär ju att den sladdrar runt rätt bra där ute i den här armen. Även om den är låst. Den är ett uppskjutningslås. Det innebär att den får väldigt höga vibrationsnivåer. Kvaliteten är ju så här att funkar inte den här då har man dumpat hundra miljarder kronor. Failure is not an option som vi brukar säga. Det måste funka och det innebär att du har omfattande analyser omfattande tester och sånt. Det driver kostnader ganska mycket. Det är en ganska komplicerad sak i sig att få nånting att funka i rymden. På jorden är det ganska lätt. Du kan alltid reparera, men inte i rymden. single point failure-grej. Funkar inte den så är hela teleskopet totalt meningslöst. Teleskopet består ju av förstås tusentals delar som har samma problem, att det inte funkar dels. Varje grej måste funka. Det är därför det blir väldigt komplicerat och tar tid. Väldigt mycket... dubbelkollar och trippelkollar på allting man gör.
- Marcus Pettersson
Ett ganska stort ansvar och väldigt coolt att det hamnade hos er.
- Joakim Johansson
Ja, det är rätt kul. Vi hade tidigare levererat till det här företaget som är Nasas underleverantör och program. Då hade vi några år tidigare levererat antenner till en molnmission som heter L-Cross. En liten sånt som kraschade in i en krater på månen för att se om det fanns vatten där. Det var en kraschare och en som kom efter och filmade hela floppet. Då hade vi levererat antenner till dem så att de hade fått förtroende för oss. Det är i princip den här lilla antennen som ger telemetri och telekommandogrejerna som vi har levererat. Det är i princip samma antenn som det var till den här så de hade fått förtroende för oss. Vi bjöd på detta och fick kontrakt.
- Marcus Pettersson
Vi har byggt en antenne som ska klara väldigt mycket och motstå. Den får inte lov att gå sönder. Har den någon livslängd?
- Joakim Johansson
Ja, det finns ju så här. Det har man ju redan upptäckt på James Webs stora spegel. Det finns ju en statistisk sannolikhet att det träffas av mikrometeoriter. Det kommer alltså små dammkorn hela tiden. De drar omkring i rymden och kommer de i tiotusentals kilometer i timmen så blir det bra stenskott. En av speglarna har redan fått stenskott runt 20 och 50 maj. Så fick den ut stenskott. Motsvarande händer statistiskt på vår antenn också. Men då är det så här att det krävs rätt mycket otur. i en sådan här antenn för att verkligen stå ut hela den här. Det skulle möjligen vara den lilla antennen där man hamnar på precis rätt ställe. Det är en statistisk fråga. När får man ett stenskott på sämsta ställe i den här? Det finns metoder för att räkna ut sannolikheterna på detta. Men i princip är det så här att alla material som utsätts för solens strålning kommer till slut att vitras sönder. Antennen, alla plaster och allt sånt här kommer dels att eroderas av de här små mikrometeoriterna och sen kommer solens ultravillätta ljus och strålning här att så småningom vittras sönder diverse saker. Men metallbitarna som sitter här kommer nog att sitta bra länge. Teleskopens livslängd bestäms ju nu i princip av det bränsle man har ombord. som kan hålla den på plats. Sen finns det saker som solpanelerna när de är utsatta för strålning och annat sånt här så går effektiviteten på dem ner så småningom. Det finns ju en beräknad livslängd som man... Ariane 5-folket här nu som lyckas skjuta upp den här med så stor extrem precision så att de precis kom ut här gjorde att de kunde spara oerhört mycket bränsle. senare då. Det innebär ju att den livslängden kommer att bli större. Men när första grejen går sönder så kan det ju bli problem. Hubble-teleskopet har ju haft otaliga problem med sina här gyron då som styr riktningen på den. Det är ju sådana mekaniska komponenter som kan gå sönder efter ett tag. Det finns alltid möjlighet att någonting går sönder, ren statistisk men den är ju då för minst fem år, kanske tio år, vad jag har förstått här. Så ska den kunna fungera. Och det är ju ganska fantastiskt.
- Marcus Pettersson
Nu kommer ju de första bilderna från James Webb-teleskopet till jorden. Hur kommunicerar antennen med jorden? Hur går det till?
- Joakim Johansson
Ja, då är det så här då att det är ju första delen av kedjan här. Så att först ombord så har ju du något sorts datalagringssystem som buffrar data. Du kan inte använda antennen kanske hela tiden här nu för att du vill inte skaka på. Så fort du vrider på antennen så blir det alltså små vibrationer. Så att då har du liksom, du kanske kör ett par timmars mätning och så dumpar du ner data och så kör du några... timmars mätning som dumpar ner datorn. Det har varit så ruffrad upp data i massminnet på de här. Sen skickar man ner det till någon av tre stora antennkomplex som finns på jorden som kallas för Deep Space Network. De är alltså mottagarna av de här mikrovågsignalerna. De här märkstationerna finns i Goldstone i Kalifornien i USA. utanför Madrid i Spanien och utanför Cambridge i Australien. Man har inte valt de här områdena av ren slump. Alla som varit på de här ställena vet att det är ganska torra områden. Alla som har satt LIT-tv vet att om det kommer ett regnområde här så blir det väldigt dålig odtagning ett tag. Det vill man inte ha på de här höga förbjämningarna. Då är det gigantiska reflektorantennor. I detta fallet 34 meter i diameter är de här. Det finns några som är 70 meter i diameter men de används mest för väldigt långväga grejer som New Horizon och Voyager och de som ligger extremt långt borta. Så här brukar det räcka med 34 meters antenner. De här tankar ner alla de här data och så distribuerar de dem till ett NASA-center som har hand om detta. Därifrån går det till vetenskapsmännen som har sina projekt. De får bilderna och sitter och postprocessar dem ett bra tag. Vi har sett redan några såna här... Vad ska man säga?...förhandstittare när man fokuserade alla speglarna. Hur fin upplösning det blir på det här. Om inte någonting väldigt illa har hänt under tiden här nu så kommer vi få se på väldigt fina bilder.
- Marcus Pettersson
De här bilderna som kommer nu, hur funkar det eftersom att både satelliten och jorden rör sig hela tiden?
- Joakim Johansson
Då får man peka om. Det är ungefär 250 gigabit per dygn som behöver länkas ner. Det är nästan 25 gigabit data. Så att... Man gör mätningar med alla instrumenten och tar av de fina bilderna. Sen tankar man ner och följer jorden kanske under ett tag. Antennen har en strålbredd på ungefär en grad som den är effektiv. Jorden upptar ungefär en halvgraders vinkel från hälften. Det innebär att man måste peka om. ungefär var tredje timme då på att jorden glider ur. Så står man stilla med antennen då så glider jorden ur ungefär efter tre timmar. Då får man peka om. Så det får man liksom planera det här så att man inte stör mätningarna då.
- Marcus Pettersson
Plus att jorden roterar.
- Joakim Johansson
Ja, men då har vi de här tre. De ligger ju då på tre olika ställen. Utspridare åt jorden så att Goldstone lämnar över då till Canberra har som lämnar över till Madrid och till Goldstone igen. Så de har hela tiden, man kan följa det. Det finns en sajt på internet faktiskt som man kan följa detta och se precis hur stor datatakt det är på väg ner och vilket tidsskap det är som följer vad.
- Marcus Pettersson
Det är ju för häftigt. Men då är det alltså så, vad sa du, att jorden är en halvgrad?
- Joakim Johansson
Det ser ut att vara en grad stor. Ja, det är ungefär som... Om du tittar mot solen uppe så är det ungefär samma storlek på den. Så det är en fjärdedels tumsbredd när man håller upp tummen på armlängdsavstånd. Den är ganska liten jorden på det här avståndet.
- Marcus Pettersson
Och signalen täcker en grad så den kan alltså skicka till hela jorden samtidigt?
- Joakim Johansson
Ja, det gör den. Den skulle behöva vara väldigt stor om den skulle... bara täcka in sådana här märkstationer. Det är en kompromiss. Ju större antenn man har, desto smalare antennstråd får man. Då får man också högre datatakt. Storleken är en kompromiss, att man inte vill peka om så ofta. Då för man lite överföringskapacitet. En större reflektor hade gett större datatakt. Men då hade man fått peka om oftare, och det ville man inte. Allting är uttänkt.
- Marcus Pettersson
Är det någon som har tänkt på detta?
- Susanna Lewenhaupt
Det finns oerhört mycket människor som har tänkt.
- Marcus Pettersson
Ja, alltså, som vi brukar säga. Det är så otroligt häftigt att det gör så mycket coola saker för rymden i Sverige. Svensk industri är liksom med överallt i hela solsystemet.
- Susanna Lewenhaupt
Ja, så fortsätt lyssna på Har vi åkt till Marsen. Snart kommer det fler avsnitt med annan häftig forskning och industri. Både svensk och internationell. Interplanetär kanske?
- Marcus Pettersson
Mm. Alla våra tidigare avsnitt finns på harviåktimarsen.se och där hittar ni också länken till Deep Space Network som Joakim pratade om tidigare. Där ni kan följa nedladdningen från olika satelliter. Och vill ni veta mer om James Webb så spola tillbaka till avsnitt 17 av vår serie. I det pratar vi med astronomerna Göran Östlin och Alexis Brandecker från Stockholms universitet om James Webbs instrument, exoplaneter och oändligheten.
- Susanna Lewenhaupt
Den oändligt bra musiken här i bakgrunden är skriven av Armin Pendek.
- Marcus Pettersson
Jag heter Marcus Pettersson.
- Susanna Lewenhaupt
Jag heter Susanna Levenhaupt.
- Marcus Pettersson
Ha det bra till mars igen. Görs på! Det var en del av Rundfunk Media i samarbete med Rymdkapital.
- Maria Sundin
Hallå, programmet gjordes av Rundfunk Media.
